02 syyskuuta 2009

Recension: Paskaduunista barrikadille – Prekariaatin julistus

Bokrecension i Ny Tid:
Paskaduunista barrikadille – Prekariaatin julistus, Into Pamfletti 2009
Anna-Reetta Korhonen, Jukka Peltokoski och Miika Saukkonen

Ny terminologi och kamp för nya rättigheter – Bakgrund till boken


Valborgsmessuafton 2006 och EuroMayDay-demonstrationen som organiserades av nätverket prekariaatti.org kom p.g.a. kravallerna vid VR:s magasin att tillföra åtminstone två nya begrepp till den finländska politikens ordförråd. Begreppet prekariat som en grupp vänsteraktivister lanserat i Finland några år tidigare slog igenom i massmedia och alla partier samt politiska aktörer blev tvungna att ta någon ställning till det. Diskussionen var dock ganska hopplös och osäkerheten kring människors utkomst som varit det centrala i prekariaatti.org-nätverkets kritik sattes åt sidan emedan politiker, fackpampar och andra i kapp prisade vikten av fastanställning. Hela prekariat-rörelsen sågs alltför smalt och beskrevs som att endast handla om att aktivisterna motsatte sig snuttjobb.

Det som egentligen rörde upp diskussionen och kom att definiera vad prekariatet ser som sin kamp var då Eetu Viren i A-Talk konstaterade att ”skitjobb” kräver att vi går till protest. Konstaterandet om skitjobb togs på en bred front emot med ett enormt antal skriverier om hur allt jobb är värdefullt, hur dessa unga är en bulldegsgeneration och en massa annat trams. Ingen brydde sig om att tolka rätt vad prekariat-nätverket menade med skitjobb d.v.s. att usla arbetsförhållanden och usel lön samt en kontinuerlig press på att hela tiden vidareutbilda sig borde kompenseras med nya incentiv och nya rättigheter, främst grundinkomst också känd som medborgarlön samt t.ex. rätten till avgiftsfri kollektivtrafik, internet-uppkopplingar, billigt boende etc.

Utöver kraven för nya rättigheter konstaterade prekariat-aktivisterna att fackförbunden borde sluta upp i kamp för också andra än fastanställda industriarbetare i en situation där arbetsgivarsidan och högerpartierna är hegemoniska i samhället och att produktionen skiftat från fordismen till post-fordism. Nämnvärt är också att, rörelsen inte talade om sig själv som hela prekariatet, utan försökte agitera människor att sluta upp i en gemensam kamp för dessa nya rättigheter.

Prekariatet i alla länder, förena er! – boken

Tre år senare har arbetet för att lyfta fram prekariatets ställning på de flexibla och splittrade arbetsmarknaderna burit frukt. Den positiva mottagningen som Anna-Reetta Korhonens, Jukka Peltokoskis och Miika Saukkonens bok Paskaduunista barrikadille – Prekariaatin julistus har fått visar att en grundpoäng i diskussionen kring prekariatet äntligen nått fram. Det viktigaste är inte att försvara arbetsplatserna utan arbetarna, d.v.s. och kollektivt kämpa för nya rättigheter istället för att vänta emedan de gamla föråldras då hela samhället och produktionsformen förändras. Argumenten boken för fram ansågs allmänt utopistiska år 2006, men tycks nu vara rumsrena. Om detta vittnar bl.a. att ordförande, för Finlands största fackförbund JHL, Tuire Santamäki-Vuori uttalande sig om att fackförbunden bör ta i akt diverse samhälleliga rörelser och hitta nya konster att kämpa för nya rättigheter.

Boken börjar med att ta oss tillbaka till skitjobben igen och definiera begreppet enligt följande: ”Det görs mycket viktigt arbete i vårt samhälle, både psykiskt och fysiskt påfrestande. För flera jobb är lönen usel, andra är helt oavlönade. Utan dess jobb och dess utförare skulle samhället kollapsa. Med skitjobb menar vi uttryckligen en form av arbete i arbetsförhållanden som inte respekterar arbetstagarens självständighet, som inte kan göras på ett trivsamt sätt. Vi vill bli av med skitjobb d.v.s. dåliga arbetsförhållanden, ärligt sagt vill vi bli av med alla samhälleliga förhållanden där någondera parten endast tar order, är underståte eller tjänare.”

Men vad handlar boken egentligen om? Paskaduunista Barrikadille, är kort sagt ett kampmanifest för prekariatet. Skribenterna har konstaterat att idéerna kring boken sakta mognat under de senaste åren då snuttjobbsdiskussionen gått het. Detta syns i en mera djupgående kritik till motargument för t.ex. medborgarlön och att prekariatet till en större grad begränsas till att omfatta en viss sorts ”kunskaps- och servicearbetare” istället för mer eller mindre alla. Därför och tack vare djupgående beskrivningar om fattigdom, osäkerhet, burnout, kort sagt skitjobb, är boken fängslande. Samtidigt är pamfletten absolut inte en beskrivning av dysterhet utan en uppmaning till organisering samt en samling med tips för att göra så.

En av de centrala tankarna i boken, är att det är lönlöst att sträva efter nåt gammalt då sk. otypiska arbetsförhållanden börjar vara mera en norm inom flera branscher. I stället för att eftersträva åtta till fyra -jobb åt alla efterlyser skribenterna en mera flexibel och plural samhällssyn och att detta möjliggörs med hjälp av rätten till utkomst d.v.s medborgarlön.

Många kanske anser att prekariatet som begrepp inte medfört något nytt eftersom osäkerhet (precariousness) alttid varit en del av det arbetande folkets börda. Då simplifierar man tyvärr ofta alltför ofta bort de kvalitativa förändringarna som på många sätt kommit att definiera bland annat allt kommunikativt arbete där sociala kunskaper, arbetarens personlighet till en allt högre grad är det som exploateras. Samtidigt menar skribenterna att tid och rum aspekten också förändrats i och med att arbetsplatsen (och dess arketyp fabriken) till en allt större grad har mist sin betydelse i organiserandet av arbetet.

Trots att en förändring onekligen ägt rum, betyder det givetvis inte att alla former av arbete tagit skepnaden av en prekär informationssmed, tvärtom. O andra sidan är det inte det boken argumenterar heller, då den fungerar ett kampupprop för dem som identifierar sig i ovan nämnda beskrivningar. Endast genom att bygga en tillräckligt stark påtryckningskraft kan prekariatet, eller vem som helst annan genomföra sociala förbättringar, d.v.s. vinna kamper. Förhoppningsvis är boken en bit på väg i att hitta nya former för organisering kring arbetslivsfrågor.

Ei kommentteja: